Jag tvivlar på att man kan diskutera Dioramas 'Amaroid' utan att nämna Diary Of Dreams (se, jag gjorde det ju redan i första meningen). 'Amaroid' låter nämligen väääldigt mycket Diary Of Dreams. Detta är nu inte bara en tillfällighet. Båda grupperna ligger bland annat på samma skivbolag, och båda tar hjälp av ungefär samma människor. Både vad gäller musiken och i det visuella uttrycket i cd-häftena. Om det finns grupper som är syskon med varandra så måste jag betrakta Diorama och Diary Of Dreams som sådana, de hamnar ju till och med nästan intill varandra i skivhyllan!

"... låter nämligen väääldigt mycket Diary Of Dreams."

Grupperna påminner mycket om varandra vad gäller låtstrukturer, tempo och teman, men med den stora skillnaden att Diorama inte är fullt så deprimerande som Diary Of Dreams ibland kan bli. Det gör att Diorama är tillgänglig för en bredare publik, och har man inte hört gruppen förut så är det definitivt läge att göra det med 'Amaroid'. Alla med minsta intresse av genres som goth, dark wave eller annan deppmusik kommer upptäcka att detta är ett guldkorn. Själv går jag loss stenhårt till bitterljuva 'Someone Dies' eller dansflirtiga 'The Girls' och 'Prozac Junkies' (ännu en titel värd nobelpriset i litteratur). Mest avvikande är 'Champagne for All' där ekon från 70-talets David Bowie hörs, vilket är uppfriskande, samt 'Unzerstört' som är skivans enda spår på tyska.

Det som gör att Diorama håller, och inte helt försvinner i skuggan bakom Diary Of Dreams, är förmågan att skapa något helt eget utifrån samma grundrecept. På så sätt får man som konsument dubbel valuta för pengarna, och en mycket angenäm upplevelse på köpet.

Lååtips: 'The Girls', 'Friends we Used to Know', 'Someone Dies' och 'Random Starlight'.

text: Jonaz Björk